Agnieszka molska jakobson’s weblog

Baserande på ett avsnitt av en bok Rules of Play av Salen och Zimmerman ska jag försöka att förklara vad spel är. Författarna citerar olika personer som ger sina definitioner. Utav dem har jag hittat några som passar mig bäst, samt vill jag kommentera mina val. Det framkommer direkt i boken att man inte kan definiera ’spel’ snabbt och enkelt. Jag anser att :

• varje spel är limiterat och beskrivet av regler – genom att spela väljer spelaren acceptera förutbestämda begränsningar som reglerna normerar

• man spelar för att uppnå bestämda mål – målen kana vara väldigt olika, från att gå igenom en bana utan att bli uppäten av ett monster till att få/spendera mest pengar, svara på mest frågor eller springa snabbast av alla etc.

• för att nå målet finns det en mängd limitationer eller motbearbetande aktiviteter som spelaren godkänner – det kan vara begränsad tid, andra motspelare, egna brister mm

• the player ska också ha olika meningsfulla val och borde kunna påverka spelaktivitet med dem

• spel ska vara uttaget från verkligheten. Det behöver inte betyda att reality soaps eller andra verklighetsbaserade aktiviteter inte är spel. Jag tycker att shows som Big Brother, Tila Tequila och liknande är spel med väldigt många meningsfulla val, tävlingsmoment, motspelarna och system av regler. Men oberoende på hur seriöst och realistiskt spelet är så kan man alltid avbryta ett tag och komma tillbaka till verkligheten. Det tycker jag känns mest fantastisk med spel. Det är kanske det som gör spel till så fascinerande och spännande, att alltid kunna avbryta. En människa har bara ett liv och så ofattbart många val som oftast inte går att göra om. Därför älskar vi spela om och om igen i den konstgjorda verkligheten där vi kan vara precis vem som helst och göra bokstavligt allt vi vill (beroende på vilket spel vi väljer).

• spel ska ha ett slut. Ett slut kan vara bestämd av tiden eller efter att spelaren har upnått målet

• spel ska vara roligt – här vill jag understryka att ordet ‘roligt’ behöver inte betyda att man börjar skrata eller blir glad, utan menar ’rogivande’. Alla spelar för sina skäl, spelet ska vara designat för att tillfredställa spelaren. Därför finns det otroligt många olika spel som glädjer folk på så otroligt många olika sätt. Jag kan till exempel tycka att Tetris är världens bästa spel samtidigt som jag börjar må illa när jag bara tittar på Quake; Smaken är som baken – alla har sin. Alla har olika behov som ska uppfyllas för att man mår bra. Det finns såna som älskar att ha makt och pengar, och såna som tycker det känns bäst när man hjälper andra. Alla försöker leva upp till sin önskan (här tränger sig min filosofi att till och med Moder Teresa var en egoist som realiserade egen längtan för att må bra. Den är inte så populär i och med att jag kommer från katolska Polen.)

För att applicera mina val på 3 spel kan jag börja med fäktning. Jag anser att det kan vara ett spel om vi gör det till ett. Tar man tid eller räknar poäng blir det ett spel med otroligt många meningsfulla alternativer. Fäktning har bestämda regler samt ett mål, det finns en massa begränsningar och till och med en motspelare. Man kan dessutom avbryta det när som helst och själva aktiviteten är ju roligt för den som fäktar. Men sanningen är att kanske nån som inte är så bra skulle inte tycka det är särskilt roligt att kämpa. Eller när man tävlar och måste fäktas även om man inte mår bra tycker man inte heller det är specielt underhållande. Där ser jag redan nåt som säger emot min resonemang, hmm…

Jag prövar med en annan aktivitet som LuffarSchack – enligt min definition är det ett spel. Har alla artibuter och limitationer som jag nämnde innan, ett klart mål, meningsfulla val, kan stoppas när som helst och har ett slut. Vinsten gör spelaren glad och belåten. Perfekt.

Om man tar Cubis som ett annat exempel ser man att det också har allt jag skrivit om innan som definerar spel. Slutar efter ett särskilt mål, spelas utanför verkligheten och tillåter olika val. Det har också regler. Väljer man att spela det och håller på ett tag så finns det förmodligen någonting i spelet som tillfredsteller spelaren.

Idag har jag klättrat på klippor för första gången i mitt liv. Jag är skithöjdrädd men vågade. Jag klättrade upp i alla fall runt 7m på ett brant berg. Det var nån sorts tävling med mig själv med massa meningsfulla val och ett bestämt mål. Berget, mina skor och utrustningen hade sina egna regler och stred emot mig, och aktiviteten hade ett slut. Det kunde också avbrytas men i och för sig skulle nog min verklighet just då vara lite förändrad i fall jag avbröt ’the game’ i mitten på berget.

Det var inget spel för dem som stod under och säkrade mig, men det var för mig!

Kanske det är så att många aktiviteter kan vara spel om vi gör dem till det i våra egna huvud.

Det var lite omständigt att hitta nån som man kan övertyga till utbildningen med 500-1000ord förra helgen. Dels för att lördagen ängnade jag åt umgänget med en grupp 4-6åringar vars ‘concentration span’ inte är längre än kanske 20 sekunder – särskilt om det inte handlar om rosa princessor eller Bionicles.

De enda personer i omgivningen som jag lyckats haffa till upgiften var min 67åriga pensionerade svärmor och min man Mattias. I och för sig har de lite bättre tålamod än små barn och var faktiskt intresserade av att höra vad jag egentligen håller på med. Det var inte svårt att förklara för dem vad kursen går ut på eftersom min mans bror har jobbat med lite liknande saker i några år.

Jag berättade för dem att i skolan blir vi presenterade för ett antal sammanhängande komponenter, som vi senare måste sätta ihop för att skapa verktyg att använda i den reala världen. Tack vare kursen hoppas jag kunna bestämma mig för vad jag vill göra när jag blir stor. Även om man inte skulle kunna få sitt drömjobb efteråt så är jag säker på att man får förståelse för väldigt mycket man inte brukar tänka på annars. Jag blir stimulerad och inspirerad, lär mig interessanta saker, börjar upptäcka nya tänkesätt till och med i mitt eget huvud. Ska jag säga att jag… levlar mig…?

Förutom kunskap och inspiration får man nya kontakter och networking möjligheter, som jag, kanske lite vågat, hoppas på.

Faktum att utbildningen har stor betoning på projektledningsmetodik och inte bara spel bidrar till att man kan ju söka jobb inom olika brancher. Jag vill lära mig använda spelmekanismer i olika områden som utbildning, deltagarkultur, media, marknadsföring och reklam. Även projektledning som inte har att göra med spel låter väldigt interessant.

Möjligheter att hitta jobb lär bli mycket större efter man har fått LiA erfarenhet som varar sammanlagt i 30veckor (10+20v).

På grund av mina snälla åhörare så gick intervjun bra. Min svärmor Iyssnade med intresse och glädje. Men eftersom det är Mattias som måste slita mera under de 2 år som jag valde att plugga så var han lite mer skeptisk och ställde frågor jag inte kunde svara fullständigt på:

• Hur många började utbildningen förra åren och hur många gick den färdigt?
• Var jobbar de nu och med vad – konkret, vad är deras business?
• Hur många har bättre jobb än vad de hade innan kursen?
• Hur mycket tjänar personerna med sån utbildning? Lånar det sig att investera 2år för att få 3.372sek/månad utan att veta vad som väntar utanför…?

Några frågor var omöjliga att svara på eftersom svaren är så olika beroende på vart man hamnar efter kursen, vad man valt att göra. Andra – svårt att säga; jag kunde inte komma ihåg allt vi sagt vid diskutioner kring detta i klassrummet.

Min man vet att jag inte tycker det är roligt att ringa och säga ¨Tjenare, jag är fantastiskt bra på projektledning, jag tycker att ni borde anställa mig och helst ge mig en bra lön, tack¨. Och det är sant, men jag tror på självpeppande träning som vi ska få i senare veckor.

Det är bara början på kursen men jag har redan börjat fundera – Vad är det som väntar på mig utanför skolbubblan? Ska jag klara av att marknadsföra mina tillgångar eller kunskaper? Kommer jag hitta det meningsfulla jobbet jag är ute efter nu?

Vad bra att min man inte gick att rekryteras – vem annars skulle ta hand om hemmet och hjälpa till med barnen när jag sköter min kariär

Patrik skriver i sin blogg om sin kompis Jonas som han försökte rekrytera:

„Tråkigt nog sa Jonas att han tyvärr inte kunde sluta sitt jobb p.g.a en kurs av många anledningar. Men jag förklarade i allafall ganska genomgående om att det är bättre att börja strukturera sin framtid nu än om 10 år när man är helt fast i sin vardag och inte gör det man helst vill göra. Han höll med men även kunde han inte lämna sin vardag för denna utbildning vilket jag tycker var synd.”

Det var inte heller lätt för mig att börja på en utbildning nu när jag är 33år och har familj. Men det är precis som Patrik skriver – better now than never! Spelar man inte så kan man inte vinna!

Hmmm…. det här lär inte bli lätt men jag trivs ju med utmaningar.

Jag värmer upp lite först så blir det lättare så småningom. Uppvärmningen behövs för att inte skada muskler vid första rörelser har de lärt mig en gång i tiden, och det passar perfekt här – särskild för mig som inte varit i skolmiljön på circa nio år.

Det känns som ett stort steg att plötsligt behöva skriva en egen blogg(!) på svenska(!!) med stor risk att nån faktiskt kan till och med läsa den. På de nio åren behövde jag inte fundera särskilt mycket på hur andra ser på mig som en klasskompis, en elev eller en marknadsförbar produktvara.

Nu som student har jag inte bara blivit en vara i förbättringskede, jag har också blivit ett kort – med mina egna värden, betydelser, egenskaper, svagheter – precis som korten i den traditionella kortleken är.

Det speciella just med kort är att de kompletterar varandra. Tillsammans skapar de nya värden; deras betydelser och möjligheter förändras beroende på ”set up’en”. Precis som människor. Vi kan också agera på väldigt olika sätt beroende på vem som står brevid. Andra personer kan ge oss otrolig kraft, inspiration och värde.

Själva skapandet av kortleken har på något konstigt sätt bekräftat mig som en person. Jag har blivit till. Och på köpet har jag fått 27 nya bekantskaper som kan inspirera mig och ge mig nya krafter. Jag tror inte att en profil i en pärm skulle blivit lika verklig på något sätt. Kortet kan man hålla i handen. Kortet kan läggas själv eller blandas med andra kontra en pärm som alltid är en helhet. Dessutom så skulle en pärm med intervjuer vara luddigare när det gäller informationen. Korten är rent fysiskt små och det finns bara plats för essensen, för själva kärnan. Korta meningar eller nakna ord lämnar mycket mer plats för samtal och disskusion vilket leder till kreativitet och inspiration.

Efter bara 3 dagar i skolan med så många som 27 nya människor kände jag mig mer engagerad och intresserad än efter att ha gått på kurser i flera månader med betydligt mindre folk.

Designprocessen var också väldigt effektiv för mig. Att behöva nämnsätta det som flyter fritt i huvudet utan att ens ha ett namn, att utforma sitt eget ID kort, vara tvungen att tänka på egna styrkor, personlighetsdrag eller mål hjälpte mig att inse mera om mig själv.

Sammtidigt har alla klasskamrater blivit mycket mer interessanta, roliga, spännande. Jag blev faktiskt förvånad av att det var så många olika kort, svårt att förklara varför men jag förväntade mig mer liknande svar.

Ett eget kort som rörs av andra vid olika situationer i klassen skapar möjligheter för dem att lägga märke till och träffa mig, se på min profil, lära sig mitt namn eller kanske bara skratta åt min bild. Blir man sedd av andra är det mycket lättare att engagera sig i processer som rör hela gruppen. De flesta brukar må bra av nån sorts uppmärksamhet. Så fungerar det med barn i alla fall och jag anser dem att vara ett väldigt bra exempel som visar våra primära men så viktiga behov. Orört barn kan till och med dö.

Att behöva skapa ett spel var för mig – som inte kommer från “THE gamers’ community” – en värdeful lektion med massa nya intryck, information och kuriosa.

Inspiration som vi får just av andra människor gör det svårt att komma upp med likadana spel från fem olika grupper med sina unika personligheter.

Vi har alla olika bakgrund med egna intressen och erfarenheter som inspirerar oss till nya idéer och lösningar. Dessutom spelar strävan efter originalitet minst lika stor roll i att det blev fem unika spel.

När det gäller påverkan av komponentens utformning på mig som kreatör så trivs jag med att ha vissa bestämmda faktorer och förutsättningar innan jag kan börja med leveransprocessen. För mig är det lättare att komma upp med idéer inom vissa begränsningar och ramar.

Nåväll, nu får jag nog avsluta och strecha lite, så att jag inte anstränger språkmusklerna alltför mycket den första gången…