LUDDIGA FÖRSÖK AV HOMO LUDENS

Baserande på ett avsnitt av en bok Rules of Play av Salen och Zimmerman ska jag försöka att förklara vad spel är. Författarna citerar olika personer som ger sina definitioner. Utav dem har jag hittat några som passar mig bäst, samt vill jag kommentera mina val. Det framkommer direkt i boken att man inte kan definiera ’spel’ snabbt och enkelt. Jag anser att :

  • varje spel är limiterat och beskrivet av regler – genom att spela väljer spelaren acceptera förutbestämda begränsningar som reglerna normerar
  • man spelar för att uppnå bestämda mål – målen kana vara väldigt olika, från att gå igenom en bana utan att bli uppäten av ett monster till att få/spendera mest pengar, svara på mest frågor eller springa snabbast av alla etc.
  • för att nå målet finns det en mängd limitationer eller motbearbetande aktiviteter som spelaren godkänner – det kan vara begränsad tid, andra motspelare, egna brister mm
  • the player ska också ha olika meningsfulla val och borde kunna påverka spelaktivitet med dem
  • spel ska vara uttaget från verkligheten. Det behöver inte betyda att reality soaps eller andra verklighetsbaserade aktiviteter inte är spel. Jag tycker att shows som Big Brother, Tila Tequila och liknande är spel med väldigt många meningsfulla val, tävlingsmoment, motspelarna och system av regler. Men oberoende på hur seriöst och realistiskt spelet är så kan man alltid avbryta ett tag och komma tillbaka till verkligheten. Det tycker jag känns mest fantastisk med spel. Det är kanske det som gör spel till så fascinerande och spännande, att alltid kunna avbryta. En människa har bara ett liv och så ofattbart många val som oftast inte går att göra om. Därför älskar vi spela om och om igen i den konstgjorda verkligheten där vi kan vara precis vem som helst och göra bokstavligt allt vi vill (beroende på vilket spel vi väljer).
  • spel ska ha ett slut. Ett slut kan vara bestämd av tiden eller efter att spelaren har upnått målet
  • spel ska vara roligt – här vill jag understryka att ordet ‘roligt’ behöver inte betyda att man börjar skrata eller blir glad, utan menar ’rogivande’. Alla spelar för sina skäl, spelet ska vara designat för att tillfredställa spelaren. Därför finns det otroligt många olika spel som glädjer folk på så otroligt många olika sätt. Jag kan till exempel tycka att Tetris är världens bästa spel samtidigt som jag börjar må illa när jag bara tittar på Quake; Smaken är som baken – alla har sin. Alla har olika behov som ska uppfyllas för att man mår bra. Det finns såna som älskar att ha makt och pengar, och såna som tycker det känns bäst när man hjälper andra. Alla försöker leva upp till sin önskan (här tränger sig min filosofi att till och med Moder Teresa var en egoist som realiserade egen längtan för att må bra. Den är inte så populär i och med att jag kommer från katolska Polen.)

För att applicera mina val på 3 spel kan jag börja med fäktning. Jag anser att det kan vara ett spel om vi gör det till ett. Tar man tid eller räknar poäng blir det ett spel med otroligt många meningsfulla alternativer. Fäktning har bestämda regler samt ett mål, det finns en massa begränsningar och till och med en motspelare. Man kan dessutom avbryta det när som helst och själva aktiviteten är ju roligt för den som fäktar. Men sanningen är att kanske nån som inte är så bra skulle inte tycka det är särskilt roligt att kämpa. Eller när man tävlar och måste fäktas även om man inte mår bra tycker man inte heller det är specielt underhållande. Där ser jag redan nåt som säger emot min resonemang, hmm…

Jag prövar med en annan aktivitet som LuffarSchack – enligt min definition är det ett spel. Har alla artibuter och limitationer som jag nämnde innan, ett klart mål, meningsfulla val, kan stoppas när som helst och har ett slut. Vinsten gör spelaren glad och belåten. Perfekt.

Om man tar Cubis som ett annat exempel ser man att det också har allt jag skrivit om innan som definerar spel. Slutar efter ett särskilt mål, spelas utanför verkligheten och tillåter olika val. Det har också regler. Väljer man att spela det och håller på ett tag så finns det förmodligen någonting i spelet som tillfredsteller spelaren.

Idag har jag klättrat på klippor för första gången i mitt liv. Jag är skithöjdrädd men vågade. Jag klättrade upp i alla fall runt 7m på ett brant berg. Det var nån sorts tävling med mig själv med massa meningsfulla val och ett bestämt mål. Berget, mina skor och utrustningen hade sina egna regler och stred emot mig, och aktiviteten hade ett slut. Det kunde också avbrytas men i och för sig skulle nog min verklighet just då vara lite förändrad i fall jag avbröt ’the game’ i mitten på berget.

Det var inget spel för dem som stod under och säkrade mig, men det var för mig!

Kanske det är så att många aktiviteter kan vara spel om vi gör dem till det i våra egna huvud.

Advertisements

1 Response so far »

  1. 1

    Ola Janson said,

    Du har förstått och prickat in det väsentliga.

    Jag tycker själv om punkten där spel skall vara skiljt från verkligheten. Mest för att det är ett så problematisk punkt. På vilket sätt är fotboll skiljt från verkligheten för Zlatan? Samtidigt är det en viktig punkt.

    Ola


Comment RSS · TrackBack URI

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: